tisdag 14 augusti 2012

Myndighetshyckleri om ”vårdnadstvister”

I ett inslag på radio P4 idag får vi reda på att vårdnadstvister blir allt vanligare. Det var inget nytt. I artikeln står att 2006 års vårdnadsreform skulle ta mer fasta på barnets bästa än vad man gjort tidigare. Blev det så? Vem undersöker det? Varför ges en så ensidig bild i media?
Johan Englén på Kriscentrum för män uttalar sig. Är det inte dit våldsamma män rekommenderas att gå av socialen? Hur är det med riskbedömningen som ska göras av socialen? Får våldsamma män träffa barn obevakat? Frågorna som uppstår när man läser inslaget är många. Det verkar inte riktigt hänga ihop...
Vilka konflikter är det Johan Englén menar är olämpliga? Varför talar han inte klarspråk?
Mer personal till Familjerättsbyrån. Hur ser det ut för Kriscentrum för män? Har de också fått mer personal? Vilka betalar? För här handlar det om kolossala kostnader, som vi långt i från sett slutet på än.
Vilka betalar det allra högsta priset? Vilka gör det?

måndag 6 augusti 2012

Vad har du gjort?


När man förlorar vårdnaden om sitt barn uppstår mycket frågor. Den närmsta kretsen frågar mest detaljfrågor eftersom den är relativt väl insatt i processen. Vännerna som inte haft den insynen frågar oftast ”Vad har du gjort?” Och så ska man då svara... Gemensamt för de mammor jag pratar med är att papporna kastat falska anklagelser om psykisk sjukdom. Vår, mammornas, trovärdigheten går ner i botten och socialen är snabb att hänga på, de insinuerar och framför även rena anklagelser om vår mentala otillräcklighet. Det är genomgripande för samtliga mammor jag har pratat med.
En mamma berättade att hon kritiserades i en vårdnadsutreding för att hon bar högt skurna kjolar. Skrevs det av en soc-tant som var avundssjuk för att hon kunde bära upp ett sådant plagg? Någon har kritiserats för att ska ha stekt köttbullar enbart på ena sidan. Det är som på lekis. Men nu har mobbarna fått jobb på soc... Med fruktansvärda konsekvenser för barnen och mammorna.
Så vad svarar man? ”Jo, jag miste vårdnaden för att soc felaktigt trodde att jag bara stekte köttbullarna på ena sidan...”. Naturligtvis inte.
Det är ju strategi, advokater är inblandade, de ser en möjlighet att klätttra i karriären. Gemensamt för några av oss är att vi förlorat vårdnaden när vi har vägrat att lämna ut till umgänge. I mitt fall gjorde soc en skrivning ungefär: Om inte mamman lämnar ut till obevakat umgänge föreslår vi att vårdnad och boende går över till pappan och att mamman bara får träffa barnet med kontaktperson. Det var en djävulsk tid. Dagis var stängt under stor del av denna period. Jag fick hem ett barn som det knappt gick att ta i. Som var hyperaktiv och mycket våldsam. Det tog en vecka innan min son lugnat ner sig och då var det dags att träffa pappa igen.
Sen berättade min son – vilket jag är oerhört tacksam över. Jag vägrade lämna ut på inrådan från myndighetspersoner och allt gick överstyr. Jag tror att detta var taktik, pappan hade fått råd att gå mycket hårt åt min son, så hårt att jag inte skulle lämna ut. För de här papporna är kapabla till det. De har inte empati för någon, inte ens sitt eget barn. För myndigheterna är min sons mående helt ointressant, pappan hade en bättre advokat än jag vid det tillfället. Den slutsatsen kommer jag fram till.
Jag vill understryka att alla de här papprona inte förgriper sig på barnen, det finns de som ”bara” är vanliga psykopater. De som helt skiter i barnen, men snackar sig varma för att mamman nästan inte ska få träffa barnet alls. Det är inte svårt att se på barnet vilken typ pappan är – på pappan går det inte, han är sååå trevlig.
Men barnet, det lämnas vind för våg, har långa dagar i skola och på fritis, har nervösa besvär som tar sig olika uttryck. Barnet får en trasig barndom och soc och samhällsapparaten får fler timmar och fler personal...